Det är en lång väg tillbaka till glädjen nu men just idag känns inte vägen omöjlig! Jag saknar den där Katta jag var som dansade nätterna igenom och som var glad och kärleksfull och lycklig. Och att hon fanns betyder faktiskt att hon kommer finnas igen! Idag vet jag det!
8 augusti 2008 ringde jag hem till min mamma. Hon arbetade hemifrån då eftersom hon hade fått diagnosen Parkinson. Jag skulle träffa henne men nu hade något kommit emellan så jag skulle ringa och säga att jag var tvungen att komma lite senare. Men när min mamma svarade hörde jag direkt att något var fel. Hon lät så ledsen, och det brukade hon aldrig göra. "Kan du komma?" sa hon. Jag frågade inte ens vad det var. Vi la på och jag sa till Krille "Fan fan fan min mamma är jätteledsen ändå för att hon är hemma och inte på jobbet". För jag hade dittills varit så glad över att hon verkade ta det med ro.
Jag cyklade hem till mina föräldrars lägenhet. Mamma ligger i sängen. Det gjorde hon väldigt sällan på dagarna på den tiden. Jag lägger mig bredvid henne. Det är nu hon berättar. Att det är inte vanlig parkinson hon har. Det är parkinson plus, multipel systematrofi. Hon berättar att den sjukdomen förkortar livslängden. Vi gråter. Jag googlar. Åtta år är medellivslängden efter att sjukdomen brutit ut.
Tre år senare är du borta mamma. Tre år. Det är allt jag fick med dig efter den där dagen.
Jag hade kunnat ge vad som helst för att få hålla om dig igen mamma. Få se ditt varma leende och höra din mysiga röst. Se in i dina blå snälla kloka ögon. Jag vill att du ska vara här med oss.
Första dagarna utan dig mamma. Så mycket jag vill berätta för dig. Så många sms jag vill skicka. Och jag vill höra din röst. Och jag vill hålla dig i handen.
