Mammas sista sjukhusfärd

Det var lördag och jag var hemma i Malmö över helgen. Cyklade till mina föräldrars lägenhet. Olof och pappa var där. Men inte mamma. Fick veta att hon var på akuten. Lunginflammation trodde de. När jag kom dit låg hon i en säng bakom ett grönt skynke. Jag grät direkt när jag fick syn på henne. Det brukade jag aldrig göra när hon var på sjukhus. Det var vardag för oss. Jag vet inte varför jag gjorde det nu. Kanske var det för att hon hade en syrgasslang i näsan. Men det var också något annorlunda med dina ögon mamma. Men jag trodde inte att du skulle dö. Du hade klarat så mycket, varit så dålig så många gånger och sedan kommit tillbaka.

Sjuksköterskorna envisades med att tro att mamma hade MS. Jag blev arg. Otrevlig. Fräste. Det är multipel systematrofi hon har. Det har inget med MS att göra. Ingen förstod vad mamma sa. Inte jag heller. Sjuksköterskorna sa att man får bara vara en anhörig med här på akuten. Det gällde även om den ena var personlig assistent. Så Hanna gick ut på en promenad så jag fick vara med mamma. Jag grät. Vi höll varandras händer.

Sedan blev hon flyttad till ett annat rum. Assistenten och jag var där. Vi skrattade nu. Mamma skrattade åt att ingen förstod vad hon sa. Ögonen var piggare. Pappa och Olof kom dit. Jag köpte en glass till mamma. Magnum. Sedan ville hon sova. Så vi lämnade henne.

På måndag kan hon komma hem, sa läkarna.

Jag såg Sista Sekunden och Hårda Tider spela senare på kvällen. Passande bandnamn men det var inget jag tänkte på då. Träffade gamla och nya vänner. Hade inget att säga. Man säger inte att ens mamma är dödssjuk och på sjukhus. Stack hem ganska tidigt.

På morgonen ringer det på dörren. Jag öppnar. Behöver bara se Olof och pappa för att veta. Nu finns hon inte mer. Jag faller ihop.

Vi är en sorglig trupp som cyklar till sjukhuset. Pappa, Olof och jag. Så ensamma.

Vi får se henne. Hennes runda ansikte på kudden. Och de fina händerna knäppta på bröstet. Hennes glasögon har de putsat och lagt på ett bord brevid. Det ser ut som att hon andas. Vi pussar henne, säger att vi älskar henne och att hon ska komma tillbaka. Allt är dimmigt av tårar. Vi vill aldrig lämna rummet.

I was born to fight and I ain´t been knocked down yet!

Det är en lång väg tillbaka till glädjen nu men just idag känns inte vägen omöjlig! Jag saknar den där Katta jag var som dansade nätterna igenom och som var glad och kärleksfull och lycklig. Och att hon fanns betyder faktiskt att hon kommer finnas igen! Idag vet jag det!

Tre alldeles för korta år

Atahualpa Yupanqui, mammas favorit

8 augusti 2008 ringde jag hem till min mamma. Hon arbetade hemifrån då eftersom hon hade fått diagnosen Parkinson. Jag skulle träffa henne men nu hade något kommit emellan så jag skulle ringa och säga att jag var tvungen att komma lite senare. Men när min mamma svarade hörde jag direkt att något var fel. Hon lät så ledsen, och det brukade hon aldrig göra. "Kan du komma?" sa hon. Jag frågade inte ens vad det var. Vi la på och jag sa till Krille "Fan fan fan min mamma är jätteledsen ändå för att hon är hemma och inte på jobbet". För jag hade dittills varit så glad över att hon verkade ta det med ro.

Jag cyklade hem till mina föräldrars lägenhet. Mamma ligger i sängen. Det gjorde hon väldigt sällan på dagarna på den tiden. Jag lägger mig bredvid henne. Det är nu hon berättar. Att det är inte vanlig parkinson hon har. Det är parkinson plus, multipel systematrofi. Hon berättar att den sjukdomen förkortar livslängden. Vi gråter. Jag googlar. Åtta år är medellivslängden efter att sjukdomen brutit ut.

Tre år senare är du borta mamma. Tre år. Det är allt jag fick med dig efter den där dagen.

Mamma

Jag hade kunnat ge vad som helst för att få hålla om dig igen mamma. Få se ditt varma leende och höra din mysiga röst. Se in i dina blå snälla kloka ögon. Jag vill att du ska vara här med oss.