Mammas sista sjukhusfärd

Det var lördag och jag var hemma i Malmö över helgen. Cyklade till mina föräldrars lägenhet. Olof och pappa var där. Men inte mamma. Fick veta att hon var på akuten. Lunginflammation trodde de. När jag kom dit låg hon i en säng bakom ett grönt skynke. Jag grät direkt när jag fick syn på henne. Det brukade jag aldrig göra när hon var på sjukhus. Det var vardag för oss. Jag vet inte varför jag gjorde det nu. Kanske var det för att hon hade en syrgasslang i näsan. Men det var också något annorlunda med dina ögon mamma. Men jag trodde inte att du skulle dö. Du hade klarat så mycket, varit så dålig så många gånger och sedan kommit tillbaka.

Sjuksköterskorna envisades med att tro att mamma hade MS. Jag blev arg. Otrevlig. Fräste. Det är multipel systematrofi hon har. Det har inget med MS att göra. Ingen förstod vad mamma sa. Inte jag heller. Sjuksköterskorna sa att man får bara vara en anhörig med här på akuten. Det gällde även om den ena var personlig assistent. Så Hanna gick ut på en promenad så jag fick vara med mamma. Jag grät. Vi höll varandras händer.

Sedan blev hon flyttad till ett annat rum. Assistenten och jag var där. Vi skrattade nu. Mamma skrattade åt att ingen förstod vad hon sa. Ögonen var piggare. Pappa och Olof kom dit. Jag köpte en glass till mamma. Magnum. Sedan ville hon sova. Så vi lämnade henne.

På måndag kan hon komma hem, sa läkarna.

Jag såg Sista Sekunden och Hårda Tider spela senare på kvällen. Passande bandnamn men det var inget jag tänkte på då. Träffade gamla och nya vänner. Hade inget att säga. Man säger inte att ens mamma är dödssjuk och på sjukhus. Stack hem ganska tidigt.

På morgonen ringer det på dörren. Jag öppnar. Behöver bara se Olof och pappa för att veta. Nu finns hon inte mer. Jag faller ihop.

Vi är en sorglig trupp som cyklar till sjukhuset. Pappa, Olof och jag. Så ensamma.

Vi får se henne. Hennes runda ansikte på kudden. Och de fina händerna knäppta på bröstet. Hennes glasögon har de putsat och lagt på ett bord brevid. Det ser ut som att hon andas. Vi pussar henne, säger att vi älskar henne och att hon ska komma tillbaka. Allt är dimmigt av tårar. Vi vill aldrig lämna rummet.